Sår I Hjärtat & Minnen Som Salt

Hej på er alla Snyggingar:)
Jag hoppas ni har det bra vart ni än befinner er i världen. Jag mår också bra men när jag är hemma så får jag många minnen tillbaka, både bra & dålig. Men för det mesta så är det bra minnen, dem som är dåliga är det för det mesta mitt egna fel att det slutade så dåligt. Men minnen är viktigt här i livet. Min morfar sa alltid när jag var liten att minnen är det ända som kommer få dig att komma ihåg hur ditt liv har varit när du blir äldre. Dit liv är som en bok & det du gör är som en levande penna som skriver allt i boken & det pennan skriver är minnen. Ibland kanske minnen är jobbiga, jag har många jobbiga minnen som får mig att gråta men dem är på något sätt betydelsefulla att jag inte vill glömma dem.
En av dem jobbiga minerna är dem jag har delat med min förra kompis. Han betydde nästan allt för mig, varje gång jag kände mig nere & bara ville prata med någon ringde jag honom. Varje gång jag kände mig ensam & hade tråkigt gick jag till honom. Ja, han var nästan hela min värld. Vi träffades för första gången i min första skola i Bollnäs som heter Nyhamre. Vi gick på ett ungefär samma klass jag gick i A & han i B. Första gången vi umgicks på fritiden var när jag var med en tjejkompis som heter Viktoria. Jag & Vickan (som jag kallar henne) var som systrar. Ingen fick oss att skiljas åt. Men hur som helst så var jag en gång med Vickan då hennes små bröder var med Jonas lille bror. Jonas gick i samma klass som Hannes, som han jag delar minnen ihop heter. Jonas var med Edvin(som gick också i B) & Hannes. Det skulle ut till Hovberget & åka pulka & snowracer & dem frågade oss om vi ville hänga med. Så vi följde med & hade jättekul. Vi va nästan varje dag & åkte i backen & tog roliga filmer när vi åkte ner. Sen den dagen vad jag & Hannes som bästa vänner. Men sen efter åren gick när vi började i en ny skola, asså när vi började 7:an, så ändrades allt. Vi fick nya vänner & hamnade inte i samma klass. Han hamnade i 7:4 & jag hamnade i 7:3. Men vi gick i samma skola & på något sätt gick det tills vi började i 8-9:an. Dem terminerna när vi gick i 8-9:an förändrades allt. Det blev som att det vi aldrig kunde tänka oss för några år sen skulle hända hände.
Vi gled mer & mer ifrån varandra & blev mer & mer ovänner. Idag pratar vi inte med varandra, som vi annars gjorde varje dag i flera timmar. Han har sina kompisar & jag har mina. Jag kommer nog aldrig förstå vad so hände mellan han & mig men en sak som jag är glad för idag, det är att jag fick dela lite mer än 5 år ihop med han. Men det so sårar mig mest just nu är att jag vet att vi aldrig kommer bli som jag & han var för några år sen.  På ett sätt så blir jag ledsen att det är så & visst jag kanske saknar han & tiden vi hade ihop. Men om jag ska vara ärlig så går livet vidare & den Hannes som lever i Bollnäs idag är inte samma Hannes som jag träffade & umgicks med för ungefär 5 år sedan. Den Hannes är som bort blåst. När jag började skolan efter sommaren så bytte jag klass så jag hamnade med Hannes (då när vi var vänner) men jag tror nog att det var ett av mina stora misstag här i livet. Det var nog där allt rasade samman mellan han & mig så det slutade som det gjorde.
Men jag kommer aldrig glömma Hannes som jag kände. Det kanske låter lite konstigt men på något sätt känns det som jag känner närheten av ”den gamla” Hannes. Att han finns där någon stans bakom det tjocka skalet som har skapats av ” den nya” Hannes. Jag vet inte varför.. jag tänker inte på han lika ofta som förut & ju mer dagar som går desto mer känns det som att jag inte kan tänka på honom utan att få den känslan att bli arg & ledsen. Låter jättekonstig men jag drömmer ibland om honom. Att vi från början är ovänner men på slutet av drömmen innan jag vaknar blir allt som vanligt, att jag ligger i ans famn i skolan & hemma & pratar om allt mellan himmel & jord. Alla skämt & minnen vi delade ihop.
Ordet hata är ett väldigt starkt ord & jag kan verkligen inte hata Hannes. Men det han håller på med nu, asså jag vet inte om han är ute efter att såra mig eller något för då lyckas han. ”Den nya” Hannes skrämmer mig på något sätt. Han är så kylig, hans ögon som lyste av barnslighet & liv är nu svart & tom, hans snälla personlighet som han visade för mig & ingen annan är som bort blåst. Hannes som jag spenderade min tid på är borta någonstans som ingen annan än han vet. Det är bara han som kan ta fram honom, avgöra vilket liv han vill leva. Ett liv med snus,cigarretter & alkohol eller ett riktigt liv.
Hannes om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag hatar dig inte, det kommer jag aldrig göra. Men den Hannes du är idag skrämmer mig. Den får mig att känna mig liten & ensam som många här i världen får mig att känna. Jag trodde aldrig att du, den söta snälla Hannes som gjorde allt för att få mig att förstå hur unik jag var,hur vacker & underbar jag var, är nu en av alla här i världen som får mig ledsen, förstörd. Den som bara vill springa iväg från. Du anar inte hur mycket jag saknar tiden jag hade med dig. När det bara var du & jag & ingen annan som stod emellan oss. Vad jag än säger eller skriver till dig så kommer du alltid att finnas i mitt hjärta & jag hoppas jag finns i dit. Visst, nu så kanske du avskyr mig eller inte vet jag. Men jag vill bara att du ska veta att jag inte hatar dig fast det du gör är fel. Det som skrämmer mig är dina lögner att du skriver på SMS ”Jag saknar det vi hade ihop” på natten & sedan nästa dag säger du att det var Ivar & någon annan kommer inte ihåg vem. Det skrämmer mig att några killar kan ändra dig så otroligt mycket. Men bara du mår bra så är jag glad & jag hatar verkligen inte dig. Det får du inte tro. Jag kan inte längre säga att jag älskar dig & att jag vill ha tillbaka dig i mitt liv. Däremot kan jag säga att du har varit en person som verkligen har öppnat mina ögon för världen. Den som kom mig närmast. Men mer kan jag tyvärr inte säga. Du var min dyrbaraste diamant. Den diamanten som var svårast att hitta bland alla små gråstenar. Den vackraste diamanten av alla. Som glittrade i ljuset som du hade inom dig. Men ni ser jag inte dig så. Just nu när jag hör ditt namn i skolan när någon ropar ”Hannes” då ser jag bara kol.. En stor svart kolbit. Som om den vackra diamanten du var förvandlades till kol. Jag är ledsen att säga det men det är verkligen sant. Detta är min dagbok & jag skriver allt i den. Men som sagt Hannes om du läser det här kommer jag aldrig hata dig. Men jag kommer nog aldrig vara den personen för dig som jag var förut. Våran tid tillsammans är nog över, vi har hamnat vid en korsning & vi måste gå åt olika hål. Men vi kanske möts igen någon gång. Visst, vi kommer ju träffas i skolan & så men när jag menar att ”vi kommer kanske mötas igen” menar jag att vi kanske finner varandra igen. Men om jag ska vara helt ärlig så känns det som att det är 1 av millionen att det blir så. Förlåt! Jag har skrivit allt helt ärlig utan lögner eller så. Har öppnat mitt hjärta helt för att kunna skriva det här. Men glöm aldrig bort det jag sa förut till dig ”Varje gång du ser en stjärna på himmelen tänker du på den kvällen vi satt på hovberget & så upp på dem. Första gången jag låg i din varma famn & hörde dina andetag som du långsamt andades in & ut. Stjärnorna kommer få dig att komma ihåg den kvällen. För dem såg över oss då & lös på oss.”

Puss&Kram
Jakansbarbie
PS:
”Vad tänker du på?”
”Jag tänker på snön & stjärnor”
”Varför tänker du på det för? Du ska ju lära mig spela CS ju”
”Vet inte. När jag tittade ut såg jag snön som påminde mig om första gången jag träffade dig. Första gången jag fick lära känna dig”
”Ja, det var en underbar dag det”
”Och väldigt minnesfullt”
”Hannes lova att vi aldrig kommer skiljas åt. Att vi för  alltid kommer var bara du & jag?”
”Jag lovar”
”Jag älskar dig Hannes Göljén”
”Jag älskar dig Carolina Pherson”
12/8-05 – 21/12-09
DS.
loveheartpiaana

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu